Vi har precis börjat bekanta oss med Flavio Roddolo och hans viner. Han finns, och man har en känsla av att han förmodligen sedan tidernas begynnelse funnits, i Monforte d'Alba mot Dogliani till, vid Bricco Appiani där han således också har sina odlingar. 6 hektar kalkrik lera som fritt och otvunget kunnat utvecklas och forma sig till den frodiga och fritänkande mylla den blivit idag, och inte behövt huka sig för pestocidpiskans svidande snärtar under de 40 år som Flavio skött de här markerna. Han är en solitär, såväl i livet som i vingården, som känner varenda knota på sina gamla barberastockar.
Man har sagt oss att det är dolcetto och just barbera som är Flavios forte, det är för dessa hans hjärta bultar lite intensivare och varmare. Han odlar förstås även nebbiolo, och dessutom cabernet sauvignon... Men det är som sagt de här lite "enklare" druvsorterna som får merparten av hans kärlek. En hint om detta faktum får man bland annat när man inser att 2007 faktiskt är hans senast släppta barberaårgång, vinet går till försäljning först när han tycker att det är färdigt. Små volymer såklart - 4000 flaskor barbera, den totala produktionen nuddar cirka 20000.
Vi drack en dolcetto 2011 för någon vecka sedan som var briljant, den svåra årgången till trots. Så mycket dolcetto, så mycket Monforte och, skall det visa sig, så mycket Flavio Roddolo.
Den här täta, försiktigt bruntingerade josen kan man nästan bli vän med bara genom att titta på den. Något oklar, lite diffus, rustik och äkta på något sätt. Precis samma reflektioner kommer över en när man sätter näsan till glasmynningen - ett underbart doftpaket som teleporterar en till en tid som i mångt och mycket flytt, där barbera kunde vara något fantastiskt. Likaledes i munnen, där barberasyrorna excellerar och har en spänst och definition som mycket få andra röda druvsorter kan uppvisa, terrano är det enda exemplet som poppar upp just nu. Det här känns måhända renare och inte fullt lika vildsint som Accomassos Pochi Filagn 2009 men är inte mindre intressant. Otroligt bra.
När FV tidigare idag lade upp sin årsbästalista med tillhörande bildgåta, blev vi påminda om att vi ju faktiskt vann den där tävlingen förra året (med viss hjälp av telestolparnas konstitution och med gott bistånd av Henrik, även den gången) och att vi inte har öppnat vinstflaskan ännu!
Flaskan är ofärgad och av 0,5-litersformat och på den står det handskrivet "Aurelius 2010" (min första association är Lasermannen) med vit färg. Innehållets färg är ganska mörk bärnsten med en rödorange bottenton. Vi har fått berättat för oss att det är ett botrytisvin från Slovakien och producenten Miro Petrechs Rivel. Botrytis och måttlig restsötma på cirka 50 g till följd av den svala och regniga årgången - funkar ost? Vi provar till en bit comté och en sardisk pecorino då vi inte hade någon ost från Slovakien hemma just ikväll.
Doften är ymnig med dadlar, kastanjer, jasmin, terpentin. Den myckna botrytisen och den lätt rostade tonen i bottnen lovar munnen ett mycket sött, kanske på gränsen till kletigt dessertvin. Men ack vad man bedras, här finns syror till tusen som lyfter upp och liksom ger det här vinet vingar. Givetvis väldigt intensivt med en lätt viskös känsla men likafullt lätt att sippra i sig och svårt att tröttna på. Kanon till osten och en näve rostade hasselnötter. Kul grejer - tack!
